| Allt
för många vykort Sofia International Film Festival, mars 2008 Första festivalen efter Göteborg för mig, som vanligt går färden i sydöstlig riktning, denna gång mot Bulgarien. Inget stort filmland men deras dokumentärer har varit med på de stora festivalerna på sistone. Eftersom festivalen i Göteborg ligger nästan ett år framåt i tiden så finns det inte heller så mycket nytt att betitta. Flera av de filmer som har premiär under Sofia IFF såg jag redan förra året, då som work in progress. Även i år fick jag möjlighet att se filmer som egentligen inte har premiär förrän senare 2008. Det finns en del att hoppas på. Många av de filmer som görs i Europa är samproduktioner mellan flera olika länder. Inte minst gäller det film från Balkan. Producenter och regissörer åker som skottspolar mellan Belgrad, Sofia, Sarajevo, Thessaloniki och Berlin för att pitcha sina projekt och finna samproducenter. Lika flitiga är alla de ”manusdoktorer” i olika länder som skall ge avtryck i manuskriptet. Tyvärr är resultatet ofta vad jag kallar ”vykortsfilmer”. Vackra turistvyer från olika länder. Fanns det en kärna, en idé i det första manuskriptet så har den försvunnit längs denna långa finansieringsväg. Allt för många har tyckt till och alltför många ville att just deras land skulle finnas med på bild. Gärna samproduktioner men låt auteuren leva! På avslutningsdagen, en vacker söndag med 20 graders värme, lämnade jag festivalen och for istället 20 minuter upp i bergen utanför Sofia. Här ligger de legendariska Boyana Studios. Eller mer korrekt sedan 10 år Nya Boyana Studios. Det var då som tre amerikanska filmsällskap tillsammans köpte detta gigantiska komplex. Här talar vi inte europeisk art-house film, här talar vi Stallone, Willis och vår egen Dolph Lundgren. Här talar vi om en studio som när de har för lite att göra ringer Hollywood och ber dem planera in fem nya produktioner. Det kan Boyana göra i kraft av att det bara kostar 15-20% att spela in en film i Bulgarien jämfört med Los Angeles. Här spelar dollarns fall ingen roll, inbesparingen är ändå ofantlig. I en tid när tekniken blir lättare och väldigt många filmer spelas in i verklig miljö så går Boyana åt andra hållet. När jag var på plats så höll man som bäst på att färdigställa bygget av två och halv kilometer New York. Komplett med tunnelbanenedgångar och brandposter. Och i tur står också bland annat Paris och London. Här skall en filmproduktion kunna komma och inom ett litet område kunna filma scener i våra världsmetropoler, utan att förflytta ett stort team över världen. Intressant att se att två så olika vägar inom filmproduktion kan löpa parallellt. Hälften av en filmfestival är att möta gamla vänner och skapa nya kontakter. Samtalade bland annat med Jean-Claude Carriére, som var gäst hos oss i fjol, om detta med urvattnade samproduktioner. Som mycket erfaren manusförfattare så skakade han bara på huvudet åt vad som sker idag. Inte för inte har han jobbat med mycket starka regissörer som Bunuel och Angelopoulos. I Sofia mötte jag våren, väl hemma igen möttes jag av snö och den försenade vintern. Freddy Olsson |
|||
|
|||
|
Ett hus för film och traktorer |
|||
|
|||
| Sofia International Film
Festival 1-11 mars 2007 Det var 11 gången som det arrangerades en internationell filmfestival i Sofia, men det var första gången jag var med. Mitt främsta syfte var att delta i de pitch-möten där filmare och producenter från hela Balkan försöker få med sig finansiärer från resten av Europa. Här deltog bland annat två regissörer som nyss haft filmer i Göteborg, Agnes Koscic från Ungern och Ruxandra Zenide från Rumänien. Detta var två exempel på kvinnliga filmskapare och jag tror att majoriteten av de projekt som presenterades hade kvinnliga regissörer. Kan det bli så att länderna på Balkan kommer före oss när det gäller målet att 40% av nyckelfunktionerna i en film skall besättas av kvinnor? Eftersom ekonomierna i de flesta balkanstaterna inte är så lysande så kan dessa samproduktionsseminarier, där det finns pengar från väst, vara direkt avgörande för om en film skall förverkligas eller ej. Dessa möten är också ett bra tillfälle att hålla sig informerad om de filmer som kommer att komma om två-tre år. Jag såg naturligtvis också mycket film. Många av de filmer som visades från Balkan hade redan gått i vårt stora program ”Under Construction” på 30:e Göteborg Film Festival. Men det fanns en del godbitar som jag hoppas vi kan visa under nästa festival. Hade också nöjet att samtala med tre regissörer som betytt mycket för mig, både när det gäller deras egna filmer och när det gäller min kontakt med det europeiska filmarvet, Volker Schlöndorff, Jiri Menzel och Wim Wenders. Schlöndorff var i Sofia för en filminspelning, I Sverige har vi ännu inte fått se hans senaste film, Strajk, om hur fackföreningen Solidaritet uppstod på Leninvarvet i Gdansk. Festivalen hade en stor retrospektiv med Wim Wenders-filmer. Själv berättade han om sin återkomst till Tyskland, efter ett antal amerikanska filmer. Efter sommaren är det dags för inspelning. Jiri Menzels ”I Served the English King” hade internationell premiär på filmfestivalen i Berlin, nu fick jag se den i Sofia. Menzel har som få andra förmågan att göra komedi av ett ämne där svärtan är kompakt. Tjeckisk pojke möter tysk flicka, sedan kommer den tyska ockupationen och allt vad den för med sig. Kritiken efter Berlin-visningarna var blandad, har jag förstått, men jag ger filmen full poäng. Kanske är det så att Menzel gör film på samma sätt som han skulle ha gjort för 40 år sedan och det är inte riktigt där filmerna av idag befinner sig. Men jag manar honom: Stå på dig! En av de filmer som belönades hade vi också i Göteborg. ”Four Minutes” av den tyske regissören Chris Kraus, en annan var den serbiska ”The Trap” av Srdan Golubovic, den senare gick i Berlins Forum-sektion. Eftersom festivalchefen i Sofia heter Stefan Kitanov så var det naturligtvis Festivalorkestern som spelade på avslutningsfesten. För att få vara med i denna orkester så är det näst intill ett krav att heta Stefan och vara festivalchef, åtminstone tre i orkestern uppfyller dessa kriterier. När det gäller bulgarisk film återstår det en del innan de blir den stora överraskningen, som Rumänien var i Cannes i fjol. Men jag lovar att vi kommer att bjuda på bra bulgarisk film i Göteborg 2008. Freddy Olsson |
|||
|
|||
| Finale i Plzen Tjeckien har blivit något av mitt favoritland, åker varje sommar till Karlovy Vary och Centraleuropas A-festival. Men nu är det vår och då är det den nationella tjeckiska festivalen som gäller, FilmFestFinale i Bömiska Plzen. För de flesta ger denna stad andra associationer än film, detta är nämligen pilsners urkälla. Bryggeriet, Pilsner Urquell, dominerar också stort med 6 000 anställda där det sammanlagda antalet medborgare i staden är 70 000. Ö let smakade extra gott detta år när dagstemperaturen understundom kunde uppgå till 28 grader! Eftersom detta är en nationell festival som samlar ihop de flesta filmer som gjorts det senaste året så känns det redan ganska utplockat. Under 30:e festivalen i Göteborg visade vi tre av de titlar som nu dök upp på duken i Plzen ”Beauty in Trouble”, ”Indian and The Nurse” och ”Marta”. Det var jätteroligt att återse Marta Novakova som ju var gäst i Göteborg och tävlade om Ingmar Bergman-priset. Det är inte lätt det där med att tävla i film. Segrade gjorde ”Dolls” av debuterande regissören Karin Babinska. Hon är etablerad som reklamfilmsregissör och det märktes att hon kan sitt hantverk. För mig kändes det som juryn bestämt sig för att ge sitt pris till en yngre förmåga. I tävlingssektionen ingick bland annat ”I Served the King of England” av veteranen Jiri Menzel, som fick kritikerpriset vid Berlin-festivalen. Jämför vi den segrande filmen med Menzels befinner de sig i helt olika universum men här skall de tävla som jämbördiga konstverk, en omöjlig ekvation. I den tjeckiska dokumentärfilmsmiljön finns det två tydliga linjer, en mer traditionell och en som vi kan kalla essäistisk. En front som också återspeglade sig i juryn med deltagare från Tyskland, Estland och Slovakien. Här tycker jag att juryn till slut lyckades pricka in den värdiga mottagaren av priset, Helena Trestikova som regisserat ”Marcela”. Ett alldeles fantastiskt porträtt av en kvinna och hennes öden under 26 år. Det kändes som en rejäl knytnäve i magen. En film om att lyckas överleva genom två samhällssystem trots att mörkret ibland är outhärdligt. Under en dag av festivalen presenterade producenter och regissörer filmer som kommer under de kommande två åren. Här tycker jag det är väldigt roligt att Svankmajer är på gång med en ny film. Kanske i Göteborg 2009 eller 2010. Det gäller att ha framförhållning. Efter att ha gått de 301 trappstegen upp i det 104 meter höga kyrktornet var det dags för den film som kritiker röstat fram som den bästa filmen i tjeckisk och slovakisk historia, ”Marketa Lazarova” av Frantisek Vacil. Filmen kom 1967 och handlar också om den tiden men i form av en episk berättelse från 1300-talet. Tre timmar lång, men det känns inte. Under veckan deltog jag också i en diskussion om filmens situation i Centraleuropa. En kort summering är väl att de står inför samma problem som vi här hemma, är det filmen som konst eller filmen som näring som skall ges stöd. Och svaret är också detsamma, offentliga medel går alldeles för ofta till att bygga upp en filmindustri istället för att stödja den konstnärliga talang som behöver uppmuntras. Vi får alltför mycket film som är strömlinjeformad och ser likadan ut varhelst vi befinner oss i Europa. Diskussionen fortsätter på nästa festival. Cannes om två veckor. Freddy Olsson 3 maj 2007 |
|||
|
|||
| Karlovy Vary den 12 juli 2007 ” Fuck, fuck, fuck ...” Hördes det från toaletten på Bechers Bar, den mest livliga delen av Hotel Pupp. Detta anrika hotell där bland andra Mozart, Goethe och Dostojevskij spenderat delar av sitt liv.Det är sommar och jag befinner mig åter på min absoluta favorit bland filmfestivaler, Karlovy Vary i Tjeckien. När detta utrop hörs från toaletten så har det blivit lördag den 7 juli, det är festivalens nionde dag och jag har hunnit se 43 filmer och gått på drygt 20 partyn. Vakterna rusar till för att utröna vad som händer. Det visar sig vara Danny DeVito som blivit förgrymmad över att inte ha nått upp till pissoaren. DeVito var på festivalen för att ta emot en kristallglob för sina insatser inom filmen både som aktör, regissör och producent. Sitt genombrott fick han när han medverkade i Gökboet, som bekant regisserad av en tjeck som tillika gästade Göteborg i februari – Milos Forman. Tidigare på avslutningskvällen hade två av våra nordiska grannar blivit belönade. Priset för bästa film gick till den isländska thrillern Jar City, regisserad av Baltasar Kormakur. Regipriset gick till Norge och filmen The Art of Negative Thinking i regi av Bård Breien. Många frågar mig: Går det verkligen att se 6-7 filmer om dagen och få något vettigt ut ur dem? Just i Karlovy Vary funkar det, det är en liten stad där allt finns på bekvämt promenadavstånd. Du hinner med att av artighet besöka ett party i 20 minuter mellan två filmer. Men orsaken är också den energi som denna festival ger mig. Jag har varit här massor av gånger, första gången 1990. Naturligtvis har jag fått många vänner som det är spännande att möta varje sommar. Eftersom jag främst reser till festivaler i Centraleuropa så blir jag en del av ett resande cirkussällskap som äter, dricker och pratar film tillsammans. Energin kommer också av de mängder av filmintresserade ungdomar som köar för biljetter varhelst du går i stan, är det fint väder så sover de till och med utanför festivalpalatset. För en svensk hundralapp kan du köpa ett filmpass som gäller hela festivalen och vill du bo inkvarterad i en skola så behöver du inte betala mer än 20 kronor natten. En diet på starka korvar, rågbröd och god tjeckisk pilsner ger kroppen större delen av kostcirkeln till rimligt pris. Alla föreställningar är i princip slutsålda men festivalen är också duktig på att ha speciella visningar för press och bransch. För mig är en viktig del av festivalen de möten där producenter och regissörer presenterar filmer som kommer senare under 2007, eller till och med 2008. Hit kommer deltagare från hela Centraleuropa och visar upp sina alster. I år blev jag framför allt imponerad av vissa polska filmer, som jag ser fram emot att se i sin helhet. Kanske redan i september när jag far till den polska nationella festivalen i Gdynia. Det roligaste som festivalprogrammerare är att hitta den lilla pärlan som andra kanske har missat. Att göra sitt eget fynd. Jag tror att bland de 5-6 filmer jag valt från Karlovy Vary kan finnas ett och annat sådant guldkorn. Vi får se på den 31:a filmfestivalen i Göteborg.Ibland kan det bli både rätt och fel. Gick och såg filmen Dreams of Dust från Burkina Faso. En underbart vacker film om en hemsk verklighet. I katalogen stod det 2007 som premiärår. Men det visade sig att filmen redan gått på vår egen festival i år. Tack Camilla för att du tog denna underbara film till Göteborg. Men en festival är inte slut i och med hemfärden. I bagaget ligger 20 nya filmer att se på DVD och många mail som skall skrivas för att få se filmer som det gått positiva rykten om. Skall dock försöka hinna med en och annan kantarellpromenad IRL mellan fiktionen på duken. Freddy Olsson i juli 2007 Här er utsände och Jiri Menzel: Foto: T. Palmen Detta var två tex |
|||
|
|||
Lilla Filmfestivalen
i Båstad 1 – 6 augusti 2007 En tom stol 1996 startade Bo Widerberg Lilla Filmfestivalen i
Båstad, i år
var det Ulf Berggren som invigde festival nummer 11. |
|||
|
|||
