Up
Down

Bävan
Regi: Clara Bodén

Biografi
Regi: Magnus Bärtås

La Viande + L'amour
Regi: Johanna Rubin

The Mill & the Cross
Regi: Lech Majewski

Myrlandet
Manus/regi: Jonas Selberg Augustsén

Poeten i elefanthuset
Regi: Anna Juhlin

Höstmannen
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Your Mind is Bigger than all the Supermarkets in the World
Cecilia Neant Falk

Slåss
Regi: Clara Bodén

i tranornas land/en film om Chongming Island
Regi: Lisa Hagstrand

Sagan om penseln/La favola del Penello
Regi: Andreas Kassel

Trädälskaren
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Processen
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Historia
Regi: Mathew Moore

Jag tänker på mig själv - och vänstern
Regi: Maria Rydbrink Raud

Kalven och friheten
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Getingen
Regi: Mårten Barkvall

Med kameran som tröst Del 2
Regi: Carl Johan De Geer

Zonen
Regi: Esaias Baitel

 

 

 

Hem


Under produktion





       
  Allt för många vykort
Sofia International Film Festival, mars 2008

Första festivalen efter Göteborg för mig, som vanligt går färden i sydöstlig riktning, denna gång mot Bulgarien.
Inget stort filmland men deras dokumentärer har varit med på de stora festivalerna på sistone. Eftersom festivalen i Göteborg ligger nästan ett år framåt i tiden så finns det inte heller så mycket nytt att betitta. Flera av de filmer som har premiär under Sofia IFF såg jag redan förra året, då som work in progress. Även i år fick jag möjlighet att se filmer som egentligen inte har premiär förrän senare 2008. Det finns en del att hoppas på.
Många av de filmer som görs i Europa är samproduktioner mellan flera olika länder. Inte minst gäller det film från Balkan. Producenter och regissörer åker som skottspolar mellan Belgrad, Sofia, Sarajevo, Thessaloniki och Berlin för att pitcha sina projekt och finna samproducenter. Lika flitiga är alla de ”manusdoktorer” i olika länder som skall ge avtryck i manuskriptet. Tyvärr är resultatet ofta vad jag kallar ”vykortsfilmer”. Vackra turistvyer från olika länder. Fanns det en kärna, en idé i det första manuskriptet så har den försvunnit längs denna långa finansieringsväg. Allt för många har tyckt till och alltför många ville att just deras land skulle finnas med på bild. Gärna samproduktioner men låt auteuren leva!
På avslutningsdagen, en vacker söndag med 20 graders värme, lämnade jag festivalen och for istället 20 minuter upp i bergen utanför Sofia. Här ligger de legendariska Boyana Studios. Eller mer korrekt sedan 10 år Nya Boyana Studios. Det var då som tre amerikanska filmsällskap tillsammans köpte detta gigantiska komplex.

Här talar vi inte europeisk art-house film, här talar vi Stallone, Willis och vår egen Dolph Lundgren. Här talar vi om en studio som när de har för lite att göra ringer Hollywood och ber dem planera in fem nya produktioner. Det kan Boyana göra i kraft av att det bara kostar 15-20% att spela in en film i Bulgarien jämfört med Los Angeles. Här spelar dollarns fall ingen roll, inbesparingen är ändå ofantlig.
I en tid när tekniken blir lättare och väldigt många filmer spelas in i verklig miljö så går Boyana åt andra hållet. När jag var på plats så höll man som bäst på att färdigställa bygget av två och halv kilometer New York. Komplett med tunnelbanenedgångar och brandposter. Och i tur står också bland annat Paris och London. Här skall en filmproduktion kunna komma och inom ett litet område kunna filma scener i våra världsmetropoler, utan att förflytta ett stort team över världen. Intressant att se att två så olika vägar inom filmproduktion kan löpa parallellt.

Hälften av en filmfestival är att möta gamla vänner och skapa nya kontakter. Samtalade bland annat med Jean-Claude Carriére, som var gäst hos oss i fjol, om detta med urvattnade samproduktioner. Som mycket erfaren manusförfattare så skakade han bara på huvudet åt vad som sker idag. Inte för inte har han jobbat med mycket starka regissörer som Bunuel och Angelopoulos.
I Sofia mötte jag våren, väl hemma igen möttes jag av snö och den försenade vintern.
Freddy Olsson
   
 
 

Ett hus för film och traktorer
FilmFest Warszawa 12-21 oktober
Där står den som ett landmärke mitt i staden, Stalins gåva till det polska folket, det stora kulturhuset. Huset är gigantiskt stort, med bland annat 33 hissar. Här ligger också biografen Kinoteka som är huvudsätet för Warszawa filmfestival.
Kände mig lite förflyttad bakåt i tiden eftersom det bl a också pågick en utställning med jordbruksmaskiner i kulturhuset samtidigt med filmfestivalen.
För knappt en månad sedan var jag också i Polen, men då på den nationella festivalen i kuststaden Gdynia.
Där såg jag bl a Andrezj Wajdas ”Katyn”. Har aldrig upplevt en lika stor tystnad under eftertexterna som efter den föreställningen.
Katyn är den plats där Sovjetunionen dödade tusentals poliska officerare 1940, efter det att Tyskland och Sovjet invaderade Polen från var sitt håll. Ett av offren för denna massaker var Wajdas egen far.
När Molotov Ribbentrop-pakten upplöstes så flyttade Sovjet helt resolut datum för massakern ett år framåt och hävdade att den var tyskarnas verk. Det var denna historieskrivning polackerna tvingades leva med fram till 1989.
Det var enormt viktigt för Wajda personligen men också för det polacken i gemen att denna film blev gjord, och den visas nu också för fulla hus runt om i landet.
Såg jag drygt 20 nya polska filmer i Gydnia så var besöket i Warszawa nyttigt för att få reda på vad som komma skall i frantiden. CentEast kallas den marknad där producenter och regissörer från Central- och Östeuropa presenterar de projekt som antingen redan är på gång eller manuskript som de behöver hjälp med finansieringen för att få i produktion. Men resultatet av den pitchen, som det heter, ser vi i Göteborg först 2010.
När filmåret 2007 i den östra delen av Europa skall summeras så är det ett land som sticker ut. Under ett par år har ett var Rumänien som stått i centrum men plötsligt så ha Estland ett antal filmer som turnerar runt på festivaler och vinner priser.
Estland var huvudnummer på Bokmässan i Göteborg, jag vill nog sätta en slant på att de också kommer att visa upp sig ordentligt på filmfestivalen. Ett land med 1.4 miljoner invånare har plötsligt skaffat sig en filmindustri. När man talar med estniska producenter så är deras stora problem att de inte har tillräckligt med filmhantverkare, som passare och elektriker. De tvingas importera från Tyskland och Finland.
En av de första jag mötte när jag kom till hotellet i Warszawa var den armeniska producenten Armine Anda. Överlycklig omfamnade hon mig. Några dagar tidigare hade hon fått stöd för ett nytt projekt från vår fond i Göteborg, när hon presenterat sitt projekt på filmfestivalen i sydkoreanska Pusan. Dagen efter skulle hon vidare till turkiska Antalya för att söka stöd där. Hoppas hon får ihop sin finansiering så att vi får se filmen Joan and the Voices förverkligad om ett par år.
Freddy Olsson 21 okt 2007

   
 
  Sofia International Film Festival 1-11 mars 2007
Det var 11 gången som det arrangerades en internationell filmfestival i Sofia, men det var första gången jag var med.
Mitt främsta syfte var att delta i de pitch-möten där filmare och producenter från hela Balkan försöker få med sig finansiärer från resten av Europa. Här deltog bland annat två regissörer som nyss haft filmer i Göteborg, Agnes Koscic från Ungern och Ruxandra Zenide från Rumänien. Detta var två exempel på kvinnliga filmskapare och jag tror att majoriteten av de projekt som presenterades hade kvinnliga regissörer. Kan det bli så att länderna på Balkan kommer före oss när det gäller målet att 40% av nyckelfunktionerna i en film skall besättas av kvinnor?
Eftersom ekonomierna i de flesta balkanstaterna inte är så lysande så kan dessa samproduktionsseminarier, där det finns pengar från väst, vara direkt avgörande för om en film skall förverkligas eller ej.
Dessa möten är också ett bra tillfälle att hålla sig informerad om de filmer som kommer att komma om två-tre år.
Jag såg naturligtvis också mycket film. Många av de filmer som visades från Balkan hade redan gått i vårt stora program ”Under Construction” på 30:e Göteborg Film Festival. Men det fanns en del godbitar som jag hoppas vi kan visa under nästa festival.
Hade också nöjet att samtala med tre regissörer som betytt mycket för mig, både när det gäller deras egna filmer och när det gäller min kontakt med det europeiska filmarvet, Volker Schlöndorff, Jiri Menzel och Wim Wenders.
Schlöndorff var i Sofia för en filminspelning, I Sverige har vi ännu inte fått se hans senaste film, Strajk, om hur fackföreningen Solidaritet uppstod på Leninvarvet i Gdansk.
Festivalen hade en stor retrospektiv med Wim Wenders-filmer. Själv berättade han om sin återkomst till Tyskland, efter ett antal amerikanska filmer. Efter sommaren är det dags för inspelning.
Jiri Menzels ”I Served the English King” hade internationell premiär på filmfestivalen i Berlin, nu fick jag se den i Sofia. Menzel har som få andra förmågan att göra komedi av ett ämne där svärtan är kompakt. Tjeckisk pojke möter tysk flicka, sedan kommer den tyska ockupationen och allt vad den för med sig. Kritiken efter Berlin-visningarna var blandad, har jag förstått, men jag ger filmen full poäng. Kanske är det så att Menzel gör film på samma sätt som han skulle ha gjort för 40 år sedan och det är inte riktigt där filmerna av idag befinner sig. Men jag manar honom: Stå på dig!
En av de filmer som belönades hade vi också i Göteborg. ”Four Minutes” av den tyske regissören Chris Kraus, en annan var den serbiska ”The Trap” av Srdan Golubovic, den senare gick i Berlins Forum-sektion.
Eftersom festivalchefen i Sofia heter Stefan Kitanov så var det naturligtvis Festivalorkestern som spelade på avslutningsfesten. För att få vara med i denna orkester så är det näst intill ett krav att heta Stefan och vara festivalchef, åtminstone tre i orkestern uppfyller dessa kriterier.
När det gäller bulgarisk film återstår det en del innan de blir den stora överraskningen, som Rumänien var i Cannes i fjol. Men jag lovar att vi kommer att bjuda på bra bulgarisk film i Göteborg 2008.
Freddy Olsson
   
 
  Finale i Plzen
Tjeckien har blivit något av mitt favoritland, åker varje sommar till Karlovy Vary och Centraleuropas A-festival.
Men nu är det vår och då är det den nationella tjeckiska festivalen som gäller, FilmFestFinale i Bömiska Plzen. För de flesta ger denna stad andra associationer än film, detta är nämligen pilsners urkälla. Bryggeriet, Pilsner Urquell, dominerar också stort med 6 000 anställda där det sammanlagda antalet medborgare i staden är 70 000.
Ö let smakade extra gott detta år när dagstemperaturen understundom kunde uppgå till 28 grader!
Eftersom detta är en nationell festival som samlar ihop de flesta filmer som gjorts det senaste året så känns det redan ganska utplockat. Under 30:e festivalen i Göteborg visade vi tre av de titlar som nu dök upp på duken i Plzen ”Beauty in Trouble”, ”Indian and The Nurse” och ”Marta”. Det var jätteroligt att återse Marta Novakova som ju var gäst i Göteborg och tävlade om Ingmar Bergman-priset.
Det är inte lätt det där med att tävla i film. Segrade gjorde ”Dolls” av debuterande regissören Karin Babinska. Hon är etablerad som reklamfilmsregissör och det märktes att hon kan sitt hantverk. För mig kändes det som juryn bestämt sig för att ge sitt pris till en yngre förmåga. I tävlingssektionen ingick bland annat ”I Served the King of England” av veteranen Jiri Menzel, som fick kritikerpriset vid Berlin-festivalen. Jämför vi den segrande filmen med Menzels befinner de sig i helt olika universum men här skall de tävla som jämbördiga konstverk, en omöjlig ekvation.
I den tjeckiska dokumentärfilmsmiljön finns det två tydliga linjer, en mer traditionell och en som vi kan kalla essäistisk. En front som också återspeglade sig i juryn med deltagare från Tyskland, Estland och Slovakien. Här tycker jag att juryn till slut lyckades pricka in den värdiga mottagaren av priset, Helena Trestikova som regisserat ”Marcela”. Ett alldeles fantastiskt porträtt av en kvinna och hennes öden under 26 år. Det kändes som en rejäl knytnäve i magen. En film om att lyckas överleva genom två samhällssystem trots att mörkret ibland är outhärdligt.
Under en dag av festivalen presenterade producenter och regissörer filmer som kommer under de kommande två åren. Här tycker jag det är väldigt roligt att Svankmajer är på gång med en ny film. Kanske i Göteborg 2009 eller 2010. Det gäller att ha framförhållning.
Efter att ha gått de 301 trappstegen upp i det 104 meter höga kyrktornet var det dags för den film som kritiker röstat fram som den bästa filmen i tjeckisk och slovakisk historia, ”Marketa Lazarova” av Frantisek Vacil. Filmen kom 1967 och handlar också om den tiden men i form av en episk berättelse från 1300-talet. Tre timmar lång, men det känns inte.
Under veckan deltog jag också i en diskussion om filmens situation i Centraleuropa. En kort summering är väl att de står inför samma problem som vi här hemma, är det filmen som konst eller filmen som näring som skall ges stöd. Och svaret är också detsamma, offentliga medel går alldeles för ofta till att bygga upp en filmindustri istället för att stödja den konstnärliga talang som behöver uppmuntras. Vi får alltför mycket film som är strömlinjeformad och ser likadan ut varhelst vi befinner oss i Europa.
Diskussionen fortsätter på nästa festival. Cannes om två veckor.
Freddy Olsson 3 maj 2007
   
 
  Karlovy Vary
den 12 juli 2007
” Fuck, fuck, fuck ...”
Hördes det från toaletten på Bechers Bar, den mest livliga delen av Hotel Pupp. Detta anrika hotell där bland andra Mozart, Goethe och Dostojevskij spenderat delar av sitt liv.Det är sommar och jag befinner mig åter på min absoluta favorit bland filmfestivaler, Karlovy Vary i Tjeckien.
När detta utrop hörs från toaletten så har det blivit lördag den 7 juli, det är festivalens nionde dag och jag har hunnit se 43 filmer och gått på drygt 20 partyn.
Vakterna rusar till för att utröna vad som händer.
Det visar sig vara Danny DeVito som blivit förgrymmad över att inte ha nått upp till pissoaren.
DeVito var på festivalen för att ta emot en kristallglob för sina insatser inom filmen både som aktör, regissör och producent.
Sitt genombrott fick han när han medverkade i Gökboet, som bekant regisserad av en tjeck som tillika gästade Göteborg i februari – Milos Forman.
Tidigare på avslutningskvällen hade två av våra nordiska grannar blivit belönade. Priset för bästa film gick till den isländska thrillern Jar City, regisserad av Baltasar Kormakur. Regipriset gick till Norge och filmen The Art of Negative Thinking i regi av Bård Breien.
Många frågar mig: Går det verkligen att se 6-7 filmer om dagen och få något vettigt ut ur dem?
Just i Karlovy Vary funkar det, det är en liten stad där allt finns på bekvämt promenadavstånd. Du hinner med att av artighet besöka ett party i 20 minuter mellan två filmer. Men orsaken är också den energi som denna festival ger mig. Jag har varit här massor av gånger, första gången 1990. Naturligtvis har jag fått många vänner som det är spännande att möta varje sommar. Eftersom jag främst reser till festivaler i Centraleuropa så blir jag en del av ett resande cirkussällskap som äter, dricker och pratar film tillsammans.
Energin kommer också av de mängder av filmintresserade ungdomar som köar för biljetter varhelst du går i stan, är det fint väder så sover de till och med utanför festivalpalatset. För en svensk hundralapp kan du köpa ett filmpass som gäller hela festivalen och vill du bo inkvarterad i en skola så behöver du inte betala mer än 20 kronor natten. En diet på starka korvar, rågbröd och god tjeckisk pilsner ger kroppen större delen av kostcirkeln till rimligt pris.
Alla föreställningar är i princip slutsålda men festivalen är också duktig på att ha speciella visningar för press och bransch.
För mig är en viktig del av festivalen de möten där producenter och regissörer presenterar filmer som kommer senare under 2007, eller till och med 2008. Hit kommer deltagare från hela Centraleuropa och visar upp sina alster. I år blev jag framför allt imponerad av vissa polska filmer, som jag ser fram emot att se i sin helhet. Kanske redan i september när jag far till den polska nationella festivalen i Gdynia.
Det roligaste som festivalprogrammerare är att hitta den lilla pärlan som andra kanske har missat. Att göra sitt eget fynd. Jag tror att bland de 5-6 filmer jag valt från Karlovy Vary kan finnas ett och annat sådant guldkorn. Vi får se på den 31:a filmfestivalen i Göteborg.Ibland kan det bli både rätt och fel. Gick och såg filmen Dreams of Dust från Burkina Faso. En underbart vacker film om en hemsk verklighet. I katalogen stod det 2007 som premiärår. Men det visade sig att filmen redan gått på vår egen festival i år. Tack Camilla för att du tog denna underbara film till Göteborg.
Men en festival är inte slut i och med hemfärden. I bagaget ligger 20 nya filmer att se på DVD och många mail som skall skrivas för att få se filmer som det gått positiva rykten om.
Skall dock försöka hinna med en och annan kantarellpromenad IRL mellan fiktionen på duken.
Freddy Olsson i juli 2007
Här er utsände och Jiri Menzel:
Foto: T. Palmen
Detta var två tex
   
 
 

Lilla Filmfestivalen i Båstad 1 – 6 augusti 2007

En tom stol

1996 startade Bo Widerberg Lilla Filmfestivalen i Båstad, i år var det Ulf Berggren som invigde festival nummer 11.
Framför den ridå som en gång satt på biografen Fågel Blå i Stockholm, men nu alltså hänger på Bio Scala i Båstad, stod en tom stol. Samma stol som Ingmar Bergman satt i när han för 20 år sedan inledde den maratonvisning av hans filmer som sedan pågick varje måndag i 12 år på Skeppargatan i Stockholm.
Lilla Filmfestivalen är en väldigt speciell blandning av högt och lågt, av förhandsvisningar på storfilmer och konstfilmer som normalt aldrig kommer utanför konsthallsdörrarna. Så ägnades t.ex. hela första dagen åt amerikansk undergroundfilm och den sista åt Wang Bings nio timmar långa ”West of Tracks” om vilka konsekvenser Kinas centralstyrda ekonomi fått för den enskilda individen. Kinas tigerekonomi har också förlorare, när industrin läggs ner så finns ändå blyförgiftningen kvar i kroppen. En mycket modig film som bara kan spridas inofficiellt men på den vägen kommit upp i 400 000 kopior. Filmen har bland annat uppmärksammats vid filmfestivalen i Berlin.
I år hade jag ett speciellt intresse när årets Bo Widerberg-stipendium skulle delas ut. Under falska förespeglingar hade jag fört pristagaren till Båstad. Jonas Selberg Augustsén hade inte en aning om att han skulle få priset. Eftersom jag producerar hans filmer så var prisutdelningen också en speciell händelse för mig. Hoppas att vi blir klara till Göteborg med ”Trädälskarna” som klipps just nu.
En dag ägnades Ryssland och hedersgäst var Marina Tarkovskaja, syster till Andreij Tarkovskij. Henne bok ”Skärvor av en spegel” har just kommit på svenska. I och med det kan vi få ytterligare en inblick i syskonen Tarkovskijs barndom som ju brodern berättar om i ”Spegeln”
Bland de ryska filmer vi fick se kan nämnas ”The Ugly Swans” av Konstantin Lopusjanskij. En dystopi om följderna av klimatförändringarna skriven av bröderna Strugatskij, som också skrev ”Stalker”. I Göteborg har vi av Lopusjanskij tidigare sett ”Brev från en död man”.
” De första på månen” av Aleksej Fedortjenko kommer på svenska biografer i höst. En mycket rolig film som gjort att historieskrivningen när det gäller rymdkapplöpningen mellan Sovjet och USA tvingats skrivas om. Filmen belönades med dokumentärpriset i Venedig 2005.
Festivalen i Båstad har ett antal trogna vänner som återkommer år efter år, där samtalet slutar första året tar det vid så fort nästa festival är igång. I denna samling återfinns bland andra Jan Troell, Erik M. Nilsson och Janne Lindkvist, filmare som gått vägen via SVT och biograf. Men här finns också en annan generation som gått en omväg till filmen, via Konsthögskolorna. Petra Bauer visade sin nya film ”Rana”, om en muslimsk flicka i Malmö som blev gravid vid tretton års ålder. Via intervjuer med inblandade myndigheter och samtal med andra unga muslimska kvinnor bygger hon upp ett scenario som vi som tittare tvingas ta ställning till. Bilderna i filmen är mycket stillsamma, kanske provokativt stillastående. Regissören vill inte förföra oss. På det sättet tvingas vi tänka själv. Ett ovanligt förhållningssätt i vår värld nedlusad med rörlig bild.
Lilla Filmfestivalen tror jag är unik på så sätt att här är det lika angeläget att gå över till församlingsgården och diskutera vad vi just betittat som att rusa in på nästa film. Här är mötet kring filmen inte sekundärt utan en del av upplevelsen.
Och så fick vi badväder...
8 augusti 2007
Freddy Olsson