Producerad av Bokomotiv - De Geer & Olsson AB med stöd av Svenska Filminstitutet, filmkonsulent Charlotta Denward och Story AB för Ikon, Sveriges Television AB.

Vi arbetade ibland tillsammans och jag minns hennes röst men den är svår att beskriva. Om jag tar fram någon bild av henne och tittar på den så minns jag också hur hon såg ut.

Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa. Lena Svedberg liknade ingen annan. Lena Svedberg blev bara 26 år gammal. Till sin egen lättnad och vår stora saknad är Lena numera död, som det stod i katalogen när det var minnesutställning.

Lena ritade. Hon fyllde papper efter papper, stora papper. Teckningarna var kaotiska, detaljerade, förvånansvärda. Dom blev snabbt skrynkliga och smutsiga.

Lena var ett sånt där geni som kom in väldigt ung på Konsthögskolan, eller Kungliga Konstakademien som den hette då.

Hon hade målat väggar och golv med svart lackfärg. Hon hade slagit sönder speglar. Belysningen var ordnad med nakna glödlampor som kunde ge ett stickande ljus mot dom svarta väggarna. Överallt på golven låg teckningar, papper och ritmaterial.

Vad hon tänkte kunde jag aldrig förstå. Min garderob var full av hennes teckningar. Dom hade blivit liggande. Om hon hade levat nu skulle hon varit i övre medelåldern. Det är svårt att tänka sej en sån sak. Teckningarna jag hade i garderoben lämnade jag senare till hennes mamma när det skulle bli minnesutställning.

Ovanstående är citat ur filmens berättartext. För mig är kortfilmen "Jag minns Lena Svedberg" både ett porträtt av en konstnär och vän som tog sitt liv 1972 och ett återupprättande av det numera misstänkliggjorda dokumentärfotografiets autenticitet. På 60- och 70-talet var jag fotograf, med en stark tro på den dokumentära bilden som en möjlighet att bevara det som var på väg att försvinna. Jag visste att människorna skulle dö och att husen skulle rivas. Det som försvunnit kan inte rekonstrueras. Negativen med Lena Svedberg på har legat okopierade i nästan 30 år. Jag är glad att de nu kommit till nytta. Och det finns mer att hämta i mina pärmar och resväskor.

Carl Johan De Geer