Up
Down

B鋠an
Regi: Clara Bod閚

Biografi
Regi: Magnus B鋜t錽

La Viande + L'amour
Regi: Johanna Rubin

The Mill & the Cross
Regi: Lech Majewski

Myrlandet
Manus/regi: Jonas Selberg Augusts閚

Poeten i elefanthuset
Regi: Anna Juhlin

Höstmannen
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Your Mind is Bigger than all the Supermarkets in the World
Cecilia Neant Falk

Slåss
Regi: Clara Bodén

i tranornas land/en film om Chongming Island
Regi: Lisa Hagstrand

Sagan om penseln/La favola del Penello
Regi: Andreas Kassel

Trädälskaren
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Processen
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Historia
Regi: Mathew Moore

Jag tänker på mig själv - och vänstern
Regi: Maria Rydbrink Raud

Kalven och friheten
Regi: Jonas Selberg Augustsén

Getingen
Regi: Mårten Barkvall

Med kameran som tröst Del 2
Regi: Carl Johan De Geer

Zonen
Regi: Esaias Baitel

 

 

 

Hem


Under produktion





 

Om Bokomotiv | Kontakt

Alexandersson och De Geer

På Konstfack upptäckte de snart ett gemensamt filmintresse som nödvändiggjorde införskaffandet av en 16mm-kamera. Ett par svart-vita kortfilmer, gjorda runt 1960, såg projektorns ljus. En av dessa, Tills elden släcks återfanns plötsligt i slutet av 80-talet i de legendariska Meyer-ateljéerna. Det likaledes gemensamma musikintresset manifesterades i "The Terrible Ones", en orkester där Carl Johan trakterade trombon, Håkan trummor och skådespelarna in spe Krister Broberg och Jan Lööf piano respektive sax. Efter åren på Konstfack väntade en karg verklighet med, som Carl Johan beskriver det, "en knapp försörjning som illustratör, textildesigner, scenograf och fotograf".Håkan, vars viktigaste lärdom från utbildningen var "att min gamle lärare Bror Marklund lärde mig den viktiga skillnaden mellan att se och att titta", ägnade sig huvudsakligen åt stillbildsfotografering.

Men de gemensamma filmidéerna gjorde sig under 60-talet ständigt påminda i form av diverse manusutkast, ansökningar och filmförslag. Dock utan framgångar. Ett litet undantag var den 7-minuters provfilm, betitlad Missionärerna, herrarna tillverkade åt Harry Schein. En idépresentation som, enligt Håkan, "saknade både början, slut och handling," men som Harry kommenterade: "Varför skulle inte ni få göra film nu, när alla andra idioter får det!" Men någon film blev det inte. Istället var de båda indragna i arbetet med konstnären Öivind Fahlströms säregna och sorgligt ovisade cinemascope-långfilm Du gamla, Du fria, som tillkom under decennieskiftet.

Carl Johan utvecklade också sina musikaliska talanger i legendariska anti-orkestern "Gunder Hägg", sedermera efter namntvist med löparen omdöpt till "Blå tåget".

I början av 70-talet hände något överraskande; Ett filmförslag, Tårtan, inlämnat till TV, blev plötsligt antaget. Carl Johan berättar: "Det var tack vare några slumpartade omständigheter. Ingrid Edström, dåvarande chef på TV2:s barnavdelning hade bevittnat en person som blev klämd i en bussdörr hållande en tårtkartong och ansåg därför att förslaget var aktuellt. Vi halkade in på barnfilmsomådet av en slump, våra flesta filmförslag var tänkta för en vuxen publik."

Med hjälp av filmaren Berndt Klyvare och hans kamera och med vännerna från Konstfacktiden Krister Broberg och Jan Lööf i rollerna tillsammans med medmusikanten från Blå Tåget Mats G. Bengtsson, förverkligades Tårtan. Det blev dessutom en succé med tillhörande radionämdsanmälningar och uppståndelse. Bara ett par år senare kom nästa stora TV-serie Doktor Krall, innan ett nytt och envist långt uppehåll i Alexandersson/De Geer-produktionen inföll. Den senare delen av 70-talet ägnades åt diversearbete i svensk film. Håkan skrev bl. a. manus till En Kärlekshistoria(Mats Ahrén) och den första filmen om Jönsson-ligan och var scenograf åt Vilgot Sjöman (Tabu) och Ingegerd Hellner (Stortjuven).

Också Carl Johan skördade framgångar som scenograf i filmer som Hempas Bar (Lars G Thelestam), Bang(Jan Troell), Hallo Baby (Johan Bergenstråhle) och Barnförbjudet (Marie-Louise De Geer-Bergenstråhle). Han gav under de här åren också ut den stora fotoboken "Med kameran som tröst" och skrev ett par uppmärksammade romaner "Det bombade ögat" och "Kyss mig dödligt".

1982 fick de äntligen ett nytt stort projekt godkänt i den outgrundliga TV-byråkratin och Privatdetektiven Kant kom till. Det var f ö under förberedelserna till denna TV-serie på tolv avsnitt ("Men när vi var färdiga upptäckte vi plötsligt att vi hade tretton delar!") som de en kall vinterdag hittade den rivningsfastighet på Västmannagatan som kom att heta Meyerateljéerna. Namnet syftade icke på Hollywood utan på Otto Meyers konstgjuteri som var den sedan länge flyktade tidigare hyresgästen. Detta huskomplex av lika osannolik som rörig karaktär användes som effektiv scenografisk språngbräda under inspelningen av Privatdetektiven Kant och födde fram filmer som Tvätten, Spårvagn till havet, Råttresan, Den perforerade epoken (en hyllning till själva Meyerateljéerna!), storsatsningen Res aldrig på enkel biljett och flera andra kortfilmer.

Det slutade som det började; Ateljéernas sista inspelning blev en TV-serie N.O.A.1988. Sex år av anarkistiskt skapande tvingades lämna plats för renovering och yuppie-arkitekter. Förlusten av de legendariska ateljéerna hindrade på intet sätt Alexandersson/De Geer att skruva upp sitt produktiva tempo. Från ett litet skabbigt kontor på Ingemarsgatan, precis ett sånt som vilken privatpraktiserande deckare som helst skulle vara stolt över, har man skapat filmer som Bakverk och ande, långfilmen Werther kortfilmerna Småkakor, Rabarber, Rabarber, Rabarber och Svensk film och svenskt ideal och nu senast långfilmsproduktionen Hammar. Under senare år har de fått ett välförtjänt konstnärligt erkännande. Deras auteuristiska produktion fick t ex en Guldbagge 1991. Detta har, lyckligtvis och konsekvent, på intet sätt förändrat stil och innehåll i deras filmer. Tvärtom.

Ett över 30 år långt samarbete har gett erfarenheter och utrymme för bådas begåvningar. Tydligt kompletterar och korsbefruktar de varandra såväl konstnärligt som idémässigt.

"Under den här tiden har man lärt sig en del rent praktiskt. Måleri , skriveri, klippning, filmfoto.... " funderar Carl Johan. Håkan pekar på en annan förklaring till den konsekventa stil som följer deras produktioner från stort till litet, från TV till långfilm, från kortfilm till serie: "Vi har genom åren alltid arbetat med människor som vi känner väl, som vi delar ett gemensamt språk, en gemensam historia och ett levande intresse för musik med."

Orsakerna må vara dessa och säkert många andra, men resultatet är otvetydigt ett gemensamt filmiskt kretslopp på hög konstnärlig nivå, en produktion så personlig och givande att den är ett nödvändigt salt i den svenska filmens utspädda grynvälling.